Ernest L. Rossi och hans
hustru Kathryn L. Rossi

Till minne av Ernest L. Rossi

Kalifornienbon Ernest Rossis namn råkade jag stöta på när jag i ett annat ärende tittade in på mexikanska kollegans Teresa Robles hemsida. Ernest Lawrence Rossi, Ph.D. hade många järn i elden. Vi i SFKH kände honom som en Miltonanhängare och den som publicerade artiklar och undervisade om ”Ultradian Rythms” som förklaringsmodell för vår naturliga fluktuation mellan utåtriktad vakenhet och inåtvänd vilotrance. 1980 fick han en utmärkelse för ”Outstanding contributions to the field of psychotherapy” av MHE Foundation. 2003 fick han en utmärkelse med exakt samma motivering, men från amerikanska psykoterapiföreningen. 2004 fick Rossi en utmärkelse för ”Excellence in Teaching Clinical Hypnosis”.

1993 publicerades hans bok ”Mind-Body Healing: New concepts of therapeutic hypnosis”. 2001 fick han ett pris från stiftelsen till minne av Josefine och Ernest Hilgard, för bästa teoretiska artikel. Artikeln hette ”In search of a deep psychobiology of hypnosis: Visionary hypothesis for a new millennium”. Och 2002 publicerade han boken ”The psychobiology of gene expression: Neuroscience and neurogenesis in Hypnosis and the healing arts”.

Han skrev flera artiklar hypnos och hypnosnytt. En särskilt minnesvärd artikel handlade om hur han använde självhypnos för att diagnosticera och lägga upp en rehabilitering efter att han drabbats av stroke. På kongresserna utmärkte han sig som den ende amerikanske deltagaren som bröt den typiskt amerikanska klädkoden att bära kavaj dagtid och ledig klädsel endast vid kvällsnöjen. Han bar oftast en vit T-shirt med en Miltonlogga, varje dag. Löst sittande mjukisbyxor. I sina böcker använde han en akademiskt avancerad terminologi. I sina föredrag visade han en annan sida. Han demonstrerade gärna tyst hypnos, visade hur han följde minsta kroppsreaktion, andning eller färgskiftning i patientens ansikte, och utifrån dessa signaler responderade han med enstaka ”good”, ”I see something happening now” ”Thats fine”, o.s.v.

Rossis död har inte annonserats på någon av våra internationella nyhetssidor i hypnosvärlden ännu. Inte ens Milton Erickson Foundation har mig vetandes, gått ut med någon minnesruna. Jag vet inte orsaken. Ernest Rossi var en av Milton Erickson lärjungar och den som gav sig in på psykoneurologins domäner, sannolikt med stort stöd av sin fru Kathryn som var specialistläkare med professur i neurologi. Vi har haft hans böcker och artiklar som kurslitteratur i SFKH:s hypnosutbildningar, främst för att ge tyngd åt hypnosens djupa påverkan på cellulär nivå. Och i den genetiska mjukvara som låter sig stimuleras av omgivningsfaktorer. Hans tyngsta bok är den omfattande ”A Discourse with our Genes. The psychological and cultural genomics of therapeutic hypnosis and psychotherapy”, publicerad 2004. Jag vet inte hans födelsedatum men närmare åttio år, tror jag han blev. Som ung lär han ha varit en hippie och newage-influerad. Kanske kan hans transcendentala erfarenheter komma till glädje nu från andra sidan? Kanske sitter han i etern och kommunicerar till oss via våra neurologiska djupare kanaler, så när vi får kreativa infall om neurologiska sammanhang är det han som oss ovetande inspirerat? Ska jag stryka detta sista flum? Nej, jag tror han gillar det.

Ja, kära kolleger, våra förebilder dör, förr eller senare. Just nu sjunger Laleh på radion ”Some die young”. …

Susanna Carolusson

Besök gärna Ernest L. Rossis hemsida »»